Det är alltid lite mysigt första två timmarna hemma på soffan fastän man mår pyton. Man har täcken, te och massvis med bra filmer. Men sen kommer tråkdöden. Jag som är så rastlös vill alltid ha en plan för dagen! Tyvärr orkade jag inre göra något alls, och eftersom att febern stiger så är jag sjukskriven tills på torsdag och jag SKA jobba på fredag, så det så!
Började kolla på en dokumentär förut idag , Blackfish, om Seaworld i USA. Alltså fy. Fan. FY FAN vilka svin som äger dom ställerna. Den handlade om späckhuggarna och hur dom har det i fångenskapen. Framför allt hur farligt det är att faktiskt jobba med dom stackars djuren. Späckhuggare har egna språk beroende på vilken del av världshaven dom kommer ifrån, dom har till och med olika kulturer (bara det säger vilka smarta djur det är) och dom knös ihop i alldeles för trånga bassänger där dom olika individerna "kulturkrockar" och det blir fel med rang och allt så som skadar varandra och inte så ovanligt dödar varandra. Över 70 olyckor och 3 dödsfall bland tränare senaste 20 åren hade inträffat på endast Seaworld och i media hävdade cheferna att det var "slarv" bland djurhållningen. Då den riktiga anledningen är att stora vilda djur ska få vara just stora vilda djur - i det fria. Jag blev riktigt berörd av dokumentären eftersom att valar alltid fascinerat mig, när jag var liten var en av mina stora drömmar att bli valforskare och få hjälpa till att stoppa tjuvjakten. Haha ovanliga drömmar för en 8-åring! Se värd är den i alla fall, en ögonöppnare! Usch. På Imdb har den fått 8.1 i betyg vilket säger mycket tycker jag. Det bästa är att det är föredetta tränare som i protest slutat och gör denna dokumentären för att få folks uppmärksamhet och ta avstånd till Seaworld.
Det värsta i filmen måste varit då dom tog en späckhuggarbebis ifrån sin mamma, hon hade tydligt visat att hon sörjde och simmade runt och verkligen skrek ut sin sorg. En forskare hade fått tas dit för dom hade aldrig hört en val låta så förut, brutalt hjärtskärande. Hoppas att folk slutar lägga pengar på dessa hemska parker och slutar besöka dom. Fruktansvärt.
Efter valtragedier och feberfrossan så hjälpte mamma mig i stallet så att jag slapp alla sysslor utan bara kunde pussa ihjäl min lilla prins. Febern skönk så fort jag kom till stallet, kändes det som i alla fall - vilken mirakelmedicin! ;) tänk vad lite hästkramar och skit under naglarna kan göra för humöret!
Nu ska jag dricka lite mera te och tänka på valar, kram kram!
